Tidigare i år gästade jag Debutantbloggen med inlägget Refuseringar är bara början.

Varmt välkomna att läsa här (sidan öppnas i nytt fönster).

 

Månskära, nattsvärta, trädgrenars klor.

Mellan täta stammar lurar något bara hunden ser.

Kopplet stramar i handen.

Backa, backa, fly.

© Caroline Degerfeldt 2016-02-12

 

 

Knoppande grenar, snörest i klyka och frönätet svajar med småfågel.

Pärlögon, blåvingar, banditmask i svart.

En fönstertittare så näpen.

© Caroline Degerfeldt 2016-02-14

 

 

Måsar slåss på mitt tak.

Rumlar, skränar, ger sig inte.

Högst upp i en storstads hyreshus,

hörs naturens strider.

© Caroline Degerfeldt 2016-03-11

 

 

Promenad längs grusväg och skator bygger nästen i törniga buskage.

Vintergäck bland stammar och vibrerande knoppar.

Naturen andas, också jag.

© Caroline Degerfeldt 2016-03-11

 

 

Försoning

Vi trampar häxringar

nöter samma spår

med nya steg

© Caroline Degerfeldt 2016-05-01

 

 

Författarhaiku

Skriv skriv skriv skriv skriv

Redigera radera

Skriv skriv skriv skriv skriv

© Caroline Degerfeldt 2016-05-28

 

 

Ur fantasin föds texten och ur texten föds fantasin.

© Caroline Degerfeldt 2016-09-05

 

 

Månskära på himlen – ett gyllene kommatecken på marinblått ark.

© Caroline Degerfeldt 2016-09-07

 

 

Jag tänder ljus på kyrkogården i novemberregn.

Vatten eller tårar, min saknad smakar salt.

© Caroline Degerfeldt 2016-11-05

 

Jag bjuder på ett kort avsnitt ur det psykologiska dramat Habanav. Ungefär hundra sidor in och vi befinner oss i ett sovrum, i en lägenhet, i en storstad, där huvudpersonen Eva håller på att somna.

 

Varsågoda.

 

* * *

 

Dunet från kudden knastrade i örat. Kroppen låg tung mot madrassen. Det stack som tusen nålar i armen som höll på att somna, men Eva låg kvar i samma position. På fönsterkarmen stod krukan, fortfarande tom. En kruka som en gång burit liv, som gett hem åt växter som frodats för att vissna, växter som tagit sig högt upp från marken, utanför fönstret, som knackade mot rutan och svepte sina långa strån över smutsen och ritade mönster i det. En gren krossade fönstret bredvid kaminen och tyngden av trädets stam pressade mot stugans ytterväggar och fick brädorna att bågna inåt. Flugor surrade mellan takbjälkarna. Motiven i tavlorna flydde och ramarna hängde kvar och gapade i tomma ljudlösa rop. I köket stod porslinet framme från frukost under ett lager av damm. Spindelväv sträckte sig mellan äggkopparna och kaffekannan och alla glasen som hon blåst. Löv letade sig in i fasadens sprickor och la sig som en matta över golvet för att multna.

Utanför stugan slet en gripklo tag om stammarna på granar, tallar och rönnbärsträd, kapade dem vid rötterna och flådde dem från grenar och bark. En rosenbuske som försökte fly krossade fönstret in till badrummet, tog sig ner över kaklet i jakt på något att fästa sig vid och kramade toalettstolen. Taggarna gnisslade mot porslinet och ljudet skar i öronen. Ett entonigt skri som blev tvåtonigt, alltmer rytmiskt, som ett alarm och Eva smällde handen mot nattduksbordet. Traven med böcker revs ner, något slogs sönder mot golvet och hon hittade knappen för att stänga av väckarklockan. Klockan var tre på eftermiddagen.

Bröstet var tomt och ett tryck pressade på ingenting. Med en kraftansträngning svepte hon benen över sängkanten och satte ner fötterna, men drog upp dem lika snabbt. En glasskärva satt djupt inne och blodet rusade i kroppen som om det vore kolsyrat av adrenalin. På golvet låg Malins dricksglas i bitar. Eva plockade upp en bit där läppstiftsavtrycket syntes och la den på nattduksbordet.

Med blodspår efter sig på golvet lämnade hon rummet.

 

© Caroline Degerfeldt 2016

Jag har nu testat att skriva romance, en genre jag inte utforskat tidigare. Jag värjer mig ofta för lyckliga slut, men jag lär mig av olika utmaningar och när en idé för en kärleksnovell dök upp tyckte jag att den var värd att få bli skriven. Här är resultatet:

 

Hej, det är jag

En svala flög lågt över gräsmattan. Vedboden vilade i morgonsolens strålar och grannens grästrimmer bröt tystnaden. Lena smakade av kaffet och ställde ner koppen på en ring av fukt. Pekfingret löpte över bordsduken av plast, över kryssen och cirklarna från kvällen innan, då hon och brorsbarnbarnet Mikaela spelat luffarschack på rutorna. Mikaela låg fortfarande och sov i gästrummet.

Något mjukt strök mot vristen och Lena böjde sig för att plocka upp Selma, ett av virvelmarsvinen. Under sommaren stod burarna öppna på den inglasade verandan och de fick röra sig fritt. Även marsvinet Doris tassade fram över trallen. Lena satte ner Selma bredvid henne och reste sig för köket.

Radion stod på låg volym och någon sjöng med en röst som tog ett fast grepp om hjärtat: Hello, it´s me. I was wondering if after all these years you´d like to meet. Lena slant med kniven som delade morötter i bitar. Marsvinen ropade henne tillbaka till verandan med exalterade läten och slöt upp runt fötterna allihop Orwell, Boye, Wilde, Woolf, Doris och Selma. Även Kafka närmade sig, lugnt och vaksamt.

Lena satte sig igen, sträckte upp handen i det öppna köksfönstret och höjde volymen på radion. Samma låt spelades fortfarande, med den trevande frågan i sångerskans röst om att ses igen, efter så många år. Hello, it´s me. Hej, det är jag. Det skulle säga mycket, men vad skulle sägas sen?

 

Ovädret drog in över bygden när Mikaela vaknat och de satt tillsammans på verandan. Mikaela åt en ostsmörgås och drack mjölk. Marsvinen vilade på en filt intill. Regnet spelade över det vågformade plasttaket, så högt att Lena fick höja rösten för att överrösta smattrandet.

”Hur funkar det där Facebook som du pratade om igår?” frågade Lena.

”Vill du ha Facebook?” frågade Mikaela och torkade bort en mjölkmustasch med handryggen.

”Jag vill bara se om jag kan hitta en person.” Lena hann inte säga mer innan Mikaela dragit fram mobilen ur fickan på shortsen, skapat ett konto, förklarat funktionerna och lämnat över mobilen till Lena som stirrade på den blåvita hemsidan. Mikaela reste sig och gick in i stugan med tomma assietter, glas och koppar. Markören blinkade i sökfältet och hjärtat slog dubbelslag för varje blinkning.

Ciwans namn gav inget resultat. Hoppet sjönk som ett ankare i bröstet, men så raderade Lena efternamnet och skrev in Ciwans flicknamn. Och där var hon. De bruna ögonen, det svarta håret som fått några gråa strån. Nerverna kittlade mellan fingrarna, som om huden mindes hur det kändes att stryka genom det. Ciwans blick, lika stadig som då. Men åren hade fortsatt forma erfarenheter till kunskap och de syntes nu i varje rynka, varje ansiktslinje. Integritet, men med en ödmjukhet i leendet. Ärret från en cykelolycka i barndomen som löpte längs ena sidan av underläppen.

Relationsstatus. Skild.

”Vem är hon?” frågade Mikaela som kommit tillbaka och kikade över axeln.

”Hon är Ciwan”, sa Lena och allt väcktes till liv. Senaste gången hon lagt namnet i munnen var det i en plågad viskning. För trettio år sedan. De skulle vara tillsammans, det var bestämt sedan några dagar. Ciwan skulle bara tala med sin familj och förklara alltihop. Lena som var tjugonio år då, stod med väskan intill fötterna på perrongen i Lund där de skulle mötas. Redo. Men Ciwan hade tagit hennes händer och förlovningsringen sände en kall stöt genom kroppen. Hon hade tagit på sig den, hans ring. Varför hade hon den på sig? Ciwans kyss smakade salt, sedan vände hon om och gick, utan ett ord.

”Skriv något då?” Mikaelas röst slet Lena ur minnesbilden.

”Va?”

”Du kan skicka ett meddelande här”, sa Mikaela och pekade på skärmen.

 

Lenas brorsbarn kom och hämtade sin dotter Mikaela efter lunch. Lena hade startat sin dator och loggat in där, istället för via Mikaelas mobil. Hon stirrade länge på symbolen för meddelande. Muspekaren låg över den. Ett klick var vad som behövdes. Hon klickade. Men vad skrev man? Hej, det är jag. Hon provade att skriva in bokstäverna. Nakna mot den vita bakgrunden, blottande. Nej, hon kunde inte göra det. Just som hon tryckte delete försvann meddelandet och en text dök upp på displayen: Meddelandet har skickats. Som om någon hällt en hink med isvatten över henne stelnade hon till. Hon greppade skärmen med båda händerna.

”Nej, nej, nej!” Hon måste ha tryckt på knappen under. Lena famlade efter mobilen och ringde Mikaela. Adrenalinet stack i kroppen. Mikaela kunde bara konstatera att det inte gick att ångra ett skickat meddelande, men att Lena kunde skriva något mer, hon kunde ju skriva att det blev fel och sedan skriva det hon egentligen ville säga. Men Lena vägrade röra tangenterna igen, det där var bara ett tecken att det var en dum idé, alltihop. Lenas faster Viveka var död sedan en tid, men hennes röst dök upp som en påminnelse med jämna mellanrum; det var väl lika bra att hon valde en annan väg, så du kunde välja din. Vivekas röst hade varit en påminnelse när Lena efter några år träffade sin blivande fru och gifte sig, den var en påminnelse när skilsmässan gick igenom och Lena under flera svaga tillfällen ville höra av sig till Ciwan, den var en påminnelse under en kväll då hon funderade på vad Ciwan skulle tyckt om att ett av marsvinen döptes till Doris. Vivekas röst hade varit en påminnelse i stort sett varje dag, efter resan från Lund där hon bott under sin studietid och på jobbet i Stockholm som redaktör på familjens tidning. Ciwan hade valt en annan väg, så var det.

”Nu lyser det rött också”, sa Lena som fastnat med blicken på skärmen.

”Vaddå rött?” frågade Mikaela.

”Ja, det är en röd bubbla med en etta i.”

”Men då har du ju fått svar, klicka på bubblan så kan du läsa meddelandet.”

Lenas hand skakade och fick muspekaren att vibrera över skärmen. Ett klick och Ciwans ord dök upp: Hej, jag. Får jag träffa dig?

 

Restaurangen låg i ett bostadsområde med röda tegelhus och rosenrankor. En kullerstensgata och en liten fontän där ett pollentäcke flöt på vattenytan. Lena fick syn på Ciwan på avstånd. Hon satt med ena benet över det andra och vickade på foten. Fingrarna sammanflätade med varandra och ena tummen strök handflatan i motsatta handen. När Lena närmade sig reste Ciwan sig upp och rundade bordet. De sammanpressade läpparna, halsen, nyckelbenen, brösten som Lena tänkte skulle kännas tyngre i händerna än de gjorde förr. Värmen från Ciwans hud i omfamningen. Allt Lena tänkt alla de gånger som hon föreställt sig deras återförening, allt det rämnade. Hon skulle ju vara distanserad, se vad Ciwan ville säga, sedan säga sin sak. Bete sig vuxet, låta livets alla erfarenheter och lärdomar styra händelseförloppet. Men med ett bultande mellan benen av Ciwans kropp så tätt intill, gick det inte att tänka klart. Allt skingrades och kvar blev de, i en omfamning, där hon stod på Ciwans fot, men inte klev undan. Ingen av dem kommenterade det. Lena kände hur Ciwans hjärta slog med snabba slag. Precis som det gjort i deras senaste omfamning, när kyssen smakat salt, när hon lämnat henne. När Ciwan lämnat henne. Lena drog sig undan och vek bort blicken.

”Jag trodde jag kunde göra det här, men jag vet inte …”, började Lena.

”Göra vad?”

”Träffa dig.”

”Men det var du som skrev till mig?”

”Det var av misstag.”

”Misstag”, sa Ciwan och Lena såg hur något slocknade i hennes ögon.

”Jag menar …”

”Nej”, sa Ciwan bestämt. Hon sänkte blicken, skakade på huvudet och greppade bordsskivan. ”Du får inte göra såhär igen.”

Lena skakade oförstående på huvudet.

”Du får inte lämna mig igen”, fortsatte Ciwan.

”Jag? Lämna dig igen?” Adrenalinet blossade upp och Lena kunde inte stoppa orden, frustrationen, allt som inte sagts: ”Det var du som kom med förlovningsringen på. Det var du som lämnade mig att åka till Stockholm själv. Det var du som gifte dig. Det var du som lämnade mig.”

Ciwan stod tyst, munnen lätt öppen, som om luften gått ur henne. Hon skakade på huvudet och satte sig ner med ena handen över munnen.

”Då var det inte du”, sa Ciwan efter en stund. Hon pratade mellan fingrarna. Lena la märke till att folk vid borden runtomkring tittade på dem och hon satte sig ner och kramade händerna hårt i knäet.

”Var inte jag med vad?” frågade Lena. Ciwan öppnade sin handväska, plockade upp ett kuvert och sträckte fram det över bordet.

”Då var det inte du som skrev det här?”

Lena vecklade ut pappret som legat i ett tummat, gulnat kuvert frankerat till Ciwans bostadsadress i Lund. Spetsiga bokstäver, lutande åt höger, mycket likt Lenas egen handstil.

 

12 juni 1986.

Kära Ciwan. Jag är ledsen men jag kan inte göra det här. Jag kommer flytta tillbaka till Stockholm och jobba i familjeföretaget och åker som planerat, men jag vill inte att du följer med mig. Du ska säga ja till frieriet. Älska din tilltänkte lika mycket som du älskar mig, försök att älska honom mer. Glöm mig, och om vi ses igen, försök inte övertala mig. Jag har bestämt mig.

Lena

 

Handsvetten fuktade pappret och Lena försökte svälja. Tungan klistrade fast i gommen och vita prickar dansade på näthinnan.

”Jag kom till stationen i hopp om att du skulle ändra dig om du bara såg mig, att du skulle säga åt mig att ta av ringen och följa med dig”, sa Ciwan.

”Men du sa ingenting”, sa Lena med skrovlig röst.

”Det gjorde inte du heller.”

Lena såg på Ciwan, sedan tillbaka på brevet. Bestick slamrade mot tallrikar, en fågel drillade någonstans, pulsen dunkade i öronen.

”Jag var så arg också, över att du kunde skriva till mig på det sättet. Så jag visste nog ändå inte vad jag skulle säga”, sa Ciwan.

”Det är Vivekas handstil”, sa Lena.

”Din faster?”

”Vi hade liknande handstil, fast hennes begynnelsebokstäver lutade lite mer”, sa Lena och pekade på den första stora bokstaven i brevet. ”Hon var arg på mig för att jag ville ta med dig till Stockholm och tyckte det skulle distrahera mig på företaget, att jag inte skulle göra mitt bästa. Hon verkade glad över att det blev som det blev, men jag trodde inte … ” Lena gjorde en paus, för att gråta, eller kanske bara för att försöka andas. ”Jag trodde inte hon var kapabel till att göra såhär.”

En servitör tog en beställning hos bordsgrannarna. Någon klingade i ett glas.

”Tänk om vi bara sagt något, där på stationen”, sa Ciwan.

”Jag klarar inte tänk om, Ciwan. Så många år ...” Lena släppte brevet och blundade hårt, gömde ansiktet i händerna. Då kände hon hur Ciwan strök undan en slinga som lossnat från hårknuten, som Mikaela hjälpt till att fästa tidigare samma kväll. Lena la sin hand ovanpå och pressade Ciwans handflata mot sin kind, pressade läpparna mot insidan av Ciwans handled.

 

Solen sänkte sig bakom hustaken när de lämnade restaurangen och Lena slängde Vivekas brev i en soptunna vid trottoarkanten. Sida vid sida gick de, medan Ciwan berättade om sin skilsmässa och att hon flyttat från Lund till Stockholm strax efteråt. Lena berättade om sin skilsmässa, köpet av stugan efter det och alla marsvin. Ciwan skrattade förtjust åt deras namn.

”En så fin idé. Och Doris är redan min favorit såklart”, sa Ciwan. Det doftade varm asfalt i staden och skratt hördes från ett öppnat fönster. Lena berättade om sitt brorsbarnbarn, om sina brorsbarn och om sin bror som gick bort i cancer för tre år sedan. Ciwan hade inte heller några egna barn och berättade att de försökt under en tid men till slut gett upp. Tunga ämnen, men med lättare hjärta.

”Får jag bara fråga varför du skrev; hej, det är jag”, sa Ciwan efter att de promenerat en längre stund under tystnad.

”Det är från en låt jag hörde på radion.”

Ciwan lyssnade under tystnad.

”Hon sjunger på engelska och börjar med Hello, it´s me", fortsatte Lena.

”Då vet jag vilken det är. Adele heter hon.”

”Adele”, sa Lena och testade namnet några gånger.

”Kanske namnet på ditt nästa marsvin?” frågade Ciwan och log mot henne med hela sitt jag. Hon var det vackraste hon visste. Mer hann inte Lena tänka innan Ciwan saktade ner sina steg och drog henne till sig. Fingrar genom håret, värmen och lusten, närmre än någonsin och om kyssen smakade salt den gången skulle det vara av glädjetårar.

 

© Caroline Degerfeldt 2016

 

Ingen utväg en skräcknovell

 

”Den som tar sig ovan jord …” Röstens kraft fick rummet att vibrera. ”… vet sin valda lott.” Lera och grus trängde in genom sprickorna i väggen. Ett jordskred utlöstes i tunnelns öppning, där dörren tidigare varit. ”Den som tar sig ovan jord ...” Vivian skyddade huvudet med ena armen. Den andra armen höll hon runt Gita som skakade så kraftigt att tänderna klapprade. ”… är snart ett minne blott.”

Rösten tonade ut och nu hördes skriket från rymmaren. Det hände i närheten, kanske precis ovanför – slaktritualen. När skriket dog ut upphörde vibrationerna. Hjärtat slog hårt, som om det hotade att krossa sin revbensbur. Vivian blundade och andades in, andades ut, andades in, andades ut och pulsen sjönk.

”Är du okej?” frågade Gita.

”Ja, är du?” frågade Vivian och strök tummen över Gitas kind, torkade bort tårarna som gjort ljusa banor längs dammet. Gita svarade inte utan blundade och lutade pannan mot Vivians panna. ”Sa jag att jag drömde att vi fick barn?” fortsatte Vivian.

”Vivian”, sa Gita och skakade på huvudet.

”Jo, jag drömde det.”

Gita famlade efter hennes hand och hon tog den. Vivian visste att hon greppade för hårt då en sena under Gitas hud flyttade sig, men Gita sa ingenting. Hon kramade bara tillbaka.

Eldklotet som spred sparsamt ljus i rummet flackade och Syrekällan roterade i sin dimmiga sfär. När som helst kunde de släckas och lämna dem i syrelöst mörker och kyla. Att leva med den vetskapen var inte att leva. Det var bara att hållas vid liv. Vivian hade tappat räkningen på hur lång tid som gått sedan Nedgången trädde i kraft.

”Jag orkar inte mer”, sa Gita efter en stund, mellan sammanbitna tänder.

”Jo det gör du”, sa Vivian.

”Jag ser snart ingenting längre.”

”Vi orkar tillsammans.”

”Jag är snart blind.”

”Säg inte så”, sa Vivian och la händerna om Gitas kinder. ”Se på mig.”

Gita såg på henne. Hinnorna hade ökat i omfång och låg som gråsuggor över ögonen.

”Jag kommer inte klara mig här nere utan att se”, sa Gita.

”Snälla, säg det inte”, sa Vivian.

”Jag kanske bara skulle ge efter.”

”Inte så högt, snälla. De kommer ta dig.”

”Jag ger efter Vivian.”

”Snälla, nej. Vi ska ju hitta en väg ut, vi kommer hitta en väg ut”, sa Vivian och kramade Gitas överarmar, rev och drog i dem.

"Förlåt mig", viskade Gita och plockade bort Vivians händer, kysste dem var för sig. Hjärtat sjönk, som om ett ankar hade kastats i bröstet. Men ingenting hände. Kanske De inte hade hört? Tystnaden och stillheten var lovande, med undantag för ljudet av brädornas klagan när jordmassan pressade mot husets väggar. Just som Vivian lät axlarna sjunka flammade Eldklotet upp och kastade skuggor över Gitas ansikte som i samma sekund förvrängdes. Vivian föll bakåt. Gitas läppar stramade mot tänderna och sprack upp i flikar. Kinderna sjönk in och blodådrorna sprängde fram som blåa pulserande maskar.

Ett vindkast lyfte Vivian från golvet och tryckte upp henne mot väggen. En tavelram pressades in i ryggen, punkterade huden. Något varmt rann och smetades ut under tröjan. Gita sveptes runt framför henne i mitten av rummet. Ansiktet var inte längre förvrängt och hela hennes uttryck översatte skräcken. Vivian kunde bara se på när Gita rev efter allt hon kunde komma åt, famlade efter något att hålla fast vid, som om hon ångrat sitt val, som om hon kom ihåg vad de bestämt, att de inte skulle ge upp, att de skulle hitta en väg ut. Men bestämda krafter förde Gita mot tunneln och hon slungades in i väggen. Vivian försökte skrika, men det fanns ingen luft i rummet, ingen luft i lungorna. Gitas kamp upphörde med smällen i väggen. Hon sveptes upp för sluttningen av jord och försvann in i tunneln som en lealös fisk gled över relingen på en båt.

Vivian föll mot golvet, saliven rann ur munnen. Luften fyllde lungorna igen och hon skrek så högt att hon kräktes. Eldklotet brann större än innan, som om det mättats med virke och lapade i sig födan. Vivian stapplade mot tunneln, men en smäll över bröstet från en osynlig kraft slungade henne bakåt. En gemensam stämma viskade genom alla rum; ”En av oss. En till av oss. En av oss. En till av oss.”

Minuter, timmar eller dagar. Tid ägde inte rum i det vakuumtillstånd hon befann sig i. Vivian visste inte hur länge hon hade legat på golvet. Såret på ryggen pulserade av smärta.

 

Födan fortsatte komma i två portioner, trots att Vivian var ensam kvar. Skulle de göda henne? Tummen var en av de mest eftertraktade delarna av kroppen. Inte själva fingret, men köttet nedanför; som toppen på en kycklingklubba. Hälen var också smakfull i Deras tycke och den yttre sidan av fotsulan. Likväl som vaderna och underarmarna. Strupen slogs De om.

Hon hade sett Dem äta förr.

”Den som tar sig ovan jord ...” De drog ner en rymmare framför ögonen på henne en gång, när hon och Gita tvingades gräva nya tunnlar mellan byggnaderna. Nakna häxor i ring runt den som försökt fly. ”… vet sin valda lott”. Kroppen sprättades upp utan att De rörde vid den. ”Den som tar sig ovan jord …” En människa innehöll upp till sex liter blod ”… är snart ett minne blott.” och underlaget sög upp vätskan. Av jord var man kommen, av jord skulle man åter varda.

Vilken kroppsdel föredrog Gita nu när hon var en av Dem?

Vivian ransonerade det tilldelade dricksvattnet och baddade såret på ryggen, som inte var så djupt som hon först hade trott. Benen bar henne för att gå några varv i rummet. För varje steg klickade tånaglarna mot golvet där parketten fortfarande syntes. Som klor på en koala. Koalor kunde klättra, när de fanns i världen före Nedgången. De kunde få bra fäste i flikar i stammen. Precis som hon kanske kunde få fäste i murbruket mellan tegelstenarna i skorstenen. Den öppna spisen ledde upp ovan jord, till friheten. ”Den som tar sig ovan jord …”. Med påminnelsen la hon sig ner. Blundade. Försökte stänga ute bilderna av Gitas förvandling på näthinnan.

 

Dagar passerade, i ensamhet, apati och gödning, tills Eldklotet flammade upp i höga lågor och en vind rörde upp en virvel i mitten av rummet. Det var ingen idé att göra motstånd. Krafter förde henne framåt, mot tunneln och ut i den. Det kunde lika gärna få sitt slut.

Nya gångar som grävts fram ledde fram till fasader av byggnader. Banken. Frisörsalongen. Bensinstationen. Alla nu bebodda med Eldklot och Syrekälla. Hon svepte förbi alltihop, staden hon växt upp i och känt. Ett spädbarn skrek från en tunnel till höger.

Lukten av mylla, mögel och mysk.

 I en grop stod De och väntade. Trädrötter stack ut i det välvda hålrummet. Och benbitar av någon som kanske sluppit se den nya världen.

Var Gita där bland Dem?

En man stod på knä intill en häxa som fått skalpen svedd – av solljus gissade Vivian. De klarade inte längre stunder ovan jord. Lukten av det brända köttet stack i näsan. Mannens huvud var nerböjt. Vivian släpptes ner på knä bredvid honom. Den höga rösten från Överhäxan trummade som om det kom inifrån Vivian själv, fyllde kroppen. ”Ni två ska föda vår föda.”

Föda deras föda. Tårar rann från mannens stängda ögon medan han nickade stilla och godkände villkoren.

”Jag kan inte…”, började Vivian men avbröts av en smäll över ansiktet. En av häxorna flinade så brett att flikarna i överläppen slets upp ytterligare.

”Föd vår föda. Ni två.”

När häxorna en efter en löstes upp och försvann tyckte Vivian sig se Gitas tatuering i ljumsken på en av dem.

”Vi får alltså leva om vi föder ett barn åt dem”, sa mannen när de satt ensamma kvar i gropen.

”Jag kan inte."

”Jag skulle aldrig be om det här, men jag vill inte dö. Jag vill verkligen inte dö.”

Mannen vaggade av och an där han satt på knä. Händerna höjda och knutna i bedjan.

”Jag önskar jag kunde hjälpa dig”, sa Vivian och reste sig upp.

”Nio månader till, om vi kan lova dem ett barn. Det skulle ge oss tid att hitta en väg ut, en väg upp. Jag skulle inte be dig om…”.

”Jag kan inte få barn”, sa Vivian. Mannen sänkte sina armar och sög in läpparna med tändernas kraft. Tårarna steg på nytt i hans ögon. ”Jag och min partner gjorde provrörsbefruktning innan Nedgången, flera gånger, innan vi fick beskedet”, fortsatte Vivian.

”Nej, nej, nej”, sa mannen och skakade förtvivlat på huvudet.

”Jag är steril”, sa Vivian.

”Steril.”

”Ja.”

”Jag måste härifrån. Jag kan inte. Jag måste …”, mannen reste sig och stapplade iväg. Han försökte hålla balansen med ena handen mot jordväggen. Han föll, tog sig upp igen och försvann i mörkret.

En stund senare dånade rösten ovanför Vivian när hon gick genom tunneln på väg tillbaka; ”Den som tar sig ovan jord …”.

Hon hade inte ens frågat vad han hette.

 

© Caroline Degerfeldt