Ingen utväg en skräcknovell

 

”Den som tar sig ovan jord …” Röstens kraft fick rummet att vibrera. ”… vet sin valda lott.” Lera och grus trängde in genom sprickorna i väggen. Ett jordskred utlöstes i tunnelns öppning. ”Den som tar sig ovan jord ...” Gita skyddade huvudet med ena armen. Den andra armen höll hon runt Vivian som skakade så kraftigt att tänderna klapprade. ”… är snart ett minne blott.”

Rösten tonade ut och nu hördes skriket från rymmaren. Det hände i närheten, kanske precis ovanför – slaktritualen. När skriket dog ut upphörde vibrationerna. Hjärtat slog hårt, som om det hotade att krossa sin revbensbur. Gita blundade och andades in, andades ut, andades in, andades ut och pulsen sjönk.

”Är du okej?” frågade Vivian.

”Ja, är du?” frågade Gita och strök tummen över Vivians kind, torkade bort tårarna som gjort ljusa banor längs dammet. Vivian svarade inte utan blundade och lutade pannan mot Gitas panna. ”Sa jag att jag drömde att vi fick barn?” fortsatte Gita.

”Gita”, sa Vivian och skakade på huvudet.

”Jo, jag drömde det.”

Vivian famlade efter hennes hand och hon tog den. Gita visste att hon greppade för hårt då en sena under Vivians hud flyttade sig, men Vivian sa ingenting. Hon kramade bara tillbaka.

Eldklotet som spred sparsamt ljus i rummet flackade och Syrekällan roterade i sin dimmiga sfär. När som helst kunde de släckas och lämna dem i syrelöst mörker och kyla. Att leva med den vetskapen var inte att leva. Det var bara att hållas vid liv. Gita hade tappat räkningen på hur lång tid som gått sedan Nedgången ägt rum. När De tog över.

”Jag orkar inte mer”, sa Vivian mellan sammanbitna tänder.

”Jo det gör du”, sa Gita.

”Jag ser snart ingenting längre.”

”Vi orkar tillsammans.”

”Jag är snart blind.”

”Säg inte så”, sa Gita och la händerna om Vivians kinder. ”Se på mig.”

Vivian såg på henne. Hinnorna hade ökat i omfång och låg som gråsuggor över ögonen.

”Jag kommer inte klara mig här nere utan att se”, sa Vivian.

”Snälla, säg det inte”, sa Gita.

”Jag kanske bara skulle ge efter.”

”Inte så högt, snälla. De kommer ta dig.”

”Jag ger efter Gita.”

”Snälla, nej. Vi ska ju hitta en väg ut, vi kommer hitta en väg ut”, sa Gita och kramade Vivians överarmar, rev och drog i dem.

"Förlåt mig", viskade Vivian och plockade bort Gitas händer, kysste dem var för sig. Hjärtat sjönk, som om ett ankar hade kastats i bröstet. Men ingenting hände. Kanske De inte hade hört? Tystnaden och stillheten var lovande, med undantag för ljudet av brädornas klagan när jordmassan pressade mot husets väggar. Just som Gita lät axlarna sjunka flammade Eldklotet upp och kastade skuggor över Vivians ansikte som i samma sekund förvrängdes. Gita föll bakåt. Vivians läppar stramade mot tänderna och sprack upp i flikar. Kinderna sjönk in och blodådrorna sprängde fram som blåa pulserande maskar.

Ett vindkast lyfte Gita från golvet och tryckte upp henne mot väggen. En tavelram pressades in i ryggen, punkterade huden. Något varmt rann och smetades ut under tröjan. Vivian sveptes runt framför henne i mitten av rummet. Ansiktet var inte längre förvrängt och hela hennes uttryck översatte skräcken. Gita kunde bara se på när Vivian rev efter allt hon kunde komma åt, famlade efter något att hålla fast vid, som om hon ångrat sitt val, som om hon kom ihåg vad de bestämt, att de inte skulle ge upp, att de skulle hitta en väg ut. Men bestämda krafter förde Vivian mot tunneln och hon slungades in i väggen. Gita försökte skrika, men det fanns ingen luft i rummet, ingen luft i lungorna. Vivians kamp upphörde med smällen i väggen. Hon sveptes upp för sluttningen av jord och försvann in i tunneln som en lealös fisk gled över relingen på en båt.

Gita föll mot golvet, saliven rann ur munnen. Luften fyllde lungorna igen och hon skrek så högt att hon kräktes. Eldklotet brann större än innan, som om det mättats med virke och lapade i sig födan. Gita stapplade mot tunneln, men en smäll över bröstet från en osynlig kraft slungade henne bakåt. En gemensam stämma viskade genom alla rum: ”En av oss. En till av oss. En av oss. En till av oss.”

Minuter, timmar eller dagar. Tid ägde inte rum i det vakuumtillstånd hon befann sig i. Gita visste inte hur länge hon hade legat på golvet. Såret på ryggen pulserade av smärta.

 

Födan fortsatte komma i två portioner, trots att Gita var ensam kvar. Skulle de göda henne? Tummen var en av de mest eftertraktade delarna av kroppen. Inte själva fingret, men köttet nedanför, som toppen på en kycklingklubba. Hälen var också smakfull i Deras tycke och den yttre sidan av fotsulan. Likväl som vaderna och underarmarna. Strupen slogs De om.

Hon hade sett Dem äta förr.

”Den som tar sig ovan jord ...” De drog ner en rymmare framför ögonen på henne en gång, när hon och Vivian tvingades gräva nya tunnlar mellan byggnaderna. Nakna häxor i ring runt den som försökt fly. ”… vet sin valda lott.” Kroppen sprättades upp utan att De rörde vid den. ”Den som tar sig ovan jord …” En människa innehöll upp till sex liter blod ”… är snart ett minne blott”, och underlaget sög upp vätskan. Av jord var man kommen, av jord skulle man åter varda.

Vilken kroppsdel föredrog Vivian nu när hon var en av Dem?

Gita ransonerade det tilldelade dricksvattnet och baddade såret på ryggen, som inte var så djupt som hon först hade trott. Benen bar henne för att gå några varv i rummet. För varje steg klickade tånaglarna mot golvet där parketten fortfarande syntes. Som klor på en koala. Koalor kunde klättra, när de fanns i världen före Nedgången. De kunde få bra fäste i flikar i stammen. Precis som hon kanske kunde få fäste i murbruket mellan tegelstenarna i skorstenen. Den öppna spisen ledde upp ovan jord, till friheten. ”Den som tar sig ovan jord …” Med påminnelsen la hon sig ner. Blundade. Försökte stänga ute bilderna av Vivians förvandling på näthinnan.

 

Dagar passerade, i ensamhet, apati och gödning, tills Eldklotet flammade upp i höga lågor och en vind rörde upp en virvel i mitten av rummet. Det var ingen idé att göra motstånd. Krafter förde henne framåt, mot tunneln och ut i den. Det kunde lika gärna få sitt slut.

Nya gångar som grävts fram ledde fram till fasader av byggnader. Banken. Frisörsalongen. Bensinstationen. Alla nu bebodda med Eldklot och Syrekälla. Sänkta under jord. Hon svepte förbi alltihop, staden hon växt upp i och känt. Ett spädbarn skrek från en tunnel till höger.

Lukten av mylla, mögel och mysk.

 I en grop stod De och väntade. Trädrötter stack ut i det välvda hålrummet. Och benbitar av någon som kanske sluppit se den nya världen.

Var Vivian där bland Dem?

En man stod på knä intill en häxa som fått skalpen svedd – av solljus, gissade Gita. De klarade inte längre stunder ovan jord. Lukten av det brända köttet stack i näsan. Mannens ansikte var sänkt. Gita släpptes ner på knä bredvid honom. Den höga rösten från Överhäxan trummade som om det kom inifrån Gita själv, fyllde kroppen. ”Ni två ska föda vår föda.”

Föda deras föda. Tårar rann från mannens stängda ögon medan han nickade stilla och godkände villkoren.

”Jag kan inte…”, började Gita men avbröts av en smäll över ansiktet. En av häxorna flinade så brett att flikarna i överläppen slets upp ytterligare.

”Föd vår föda. Ni två.”

När häxorna en efter en löstes upp och försvann tyckte Gita sig se Vivians tatuering i ljumsken på en av dem.

”Vi får alltså leva om vi föder ett barn åt dem”, sa mannen när de satt ensamma kvar i gropen.

”Jag kan inte."

”Jag skulle aldrig be om det här, men jag vill inte dö. Jag vill verkligen inte dö.”

Mannen vaggade av och an där han satt på knä. Händerna höjda och knutna i bedjan.

”Jag önskar jag kunde hjälpa dig”, sa Gita och reste sig upp.

”Nio månader till, om vi kan lova dem ett barn. Det skulle ge oss tid att hitta en väg ut, en väg upp. Jag skulle inte be dig om …”

”Jag kan inte få barn”, sa Gita. Mannen sänkte sina armar och sög in läpparna med tändernas kraft. Tårarna steg på nytt i hans ögon. ”Jag och min partner gjorde provrörsbefruktning innan Nedgången, flera gånger, innan vi fick beskedet”, fortsatte Gita.

”Nej, nej, nej”, sa mannen och skakade förtvivlat på huvudet.

”Jag är steril”, sa Gita.

”Steril.”

”Ja.”

”Jag måste härifrån. Jag kan inte. Jag måste …” Mannen reste sig och stapplade iväg. Han försökte hålla balansen med ena handen mot jordväggen. Han föll, tog sig upp igen och försvann i mörkret.

En stund senare dånade rösten ovanför Gita när hon gick genom tunneln på väg tillbaka: ”Den som tar sig ovan jord …” 

Hon visste inte ens vad han hette.

 

© Caroline Degerfeldt

Tilldelad första pris i Akademibokhandelns novelltävling 2017.

 

Vara snäll mot sig själv

En svärm av knott i luften och mörka moln ruvade över lekplatsen. En fågel gav ifrån sig ett svagt utdraget kvidande. Bess tyckte att ljudet lät instängt, som inifrån en burk. Kanske var fågeln fast i soptunnan vid staketet, oförmögen att ta sig ut, precis som sparven som råkade flyga in i ventilationstrumman hemma. Eller var fågeln kanske fängslad under brunnsgallret på cykelvägen? Bess hoppade så långt från gungan en gång, att hon landade där, på asfalten. Men ingen såg det hända, för hon lekte alltid ensam numera. Hon skrapade upp båda knäna och underarmarna och Bess mamma fick plocka småsten ur huden med en pincett.

Såren var läkta, men skorporna hade inte lossnat än.

Gungans säte klibbade mot låren. Mika satt på gungan bredvid och sprätte upp sand med fötterna varje gång hon svepte förbi den lägsta punkten. Bess fick sand i ögonen och försökte gnugga bort det utan att de andra skulle se att hon brydde sig. Mika och hennes nya gäng hade smugit upp bakifrån och skrämt henne, skrattat när hon skrek högt och härmat henne med förvrängda röster.

Mika gungade nu högre och högre. De andra hejade på, tills hon släppte taget, gled iväg i luften och landade med ett triumferande tjut. Strax intill det låga staketet, men inte så långt som till asfalten.

”Ingen hoppar längre än mig”, sa Mika och reste sig upp. Hon borstade av sina shorts och drog en linje med en pinne, så hårt att den fuktiga, mörka sandmassan fläktes fram i en fåra.

”Det där slår du aldrig Jess”, ropade en av tjejerna i Mikas anhang. Mika skrattade utan att rätta hennes felsägning. Runt Mikas hals hängde en guldlänk istället för silverhalsbandet med halva hjärtat. Friends. Halvan som Bess fortfarande bar mot bröstkorgen stack in i huden. Best.

Bästa.

Hon kunde visa dem. Allihop. Handflatorna gled över kedjorna, svettiga och hala. Hållarna gnisslade, farten ökade, ökade, ökade med beslutsamheten och gungställningen vickade till, som en katapult i färd att skjuta iväg sin last.

Nu.

Fingrarna krampade, vägrade släppa taget.

Nu.

Asfalten skulle slå upp såren på nytt.

Nu.

Blodet, smärtan, pincettens plockande.

 

”Men hallå, idag!” ropade någon. Järnsmak i munnen. Stickande adrenalin. Visa dem då, bara hoppa. Ögonen tårades av farten och sanden grumlades till en ljus massa.

Så hörde hon fågeln pipa igen, högre den gången. Gnisslande och kvittrande toner. Ljudet kom närmre ifrån, alldeles intill. Hade den kommit loss? Lyckats göra sig fri?

Kvittrandet fortsatte med styrka, av livslust, av frihet. Med energi för varje ramsa, energi som smittade av sig.

Bess slutade ge fart. Lät sig bara svingas fram och tillbaka, fram och tillbaka. Lät benen hänga slappt och tårna smeka sanden för att stoppa hastigheten, tills gungan var helt stilla.

”Hon vågar inte ens försöka”, sa någon i gänget. Mika skakade på huvudet med ett leende utan att se på Bess och vände sig om. Gruppen följde henne likt lämlar bort från lekplatsen. Bess lirkade ner fötterna i sanden, lyfte dem sakta och lät de svala kornen sila mellan tårna. På gungbrädans ena handtag landade fågeln. Grönbröstad med svart hjässa. Spetsig näbb och gulgröna vingar. Huvudet vickade, små svarta pärlögon som såg rakt in i Bess gråblå.

När Bess reste sig upp lyfte fågeln från sin plats och en tyngd lyfte inom Bess när silverhalsbandet rasslade ner i soptunnan.

 

© Caroline Degerfeldt