Tilldelad första pris i Akademibokhandelns novelltävling 2017.

 

Vara snäll mot sig själv

En svärm av knott i luften och mörka moln ruvade över lekplatsen. En fågel gav ifrån sig ett svagt utdraget kvidande. Bess tyckte att ljudet lät instängt, som inifrån en burk. Kanske var fågeln fast i soptunnan vid staketet, oförmögen att ta sig ut, precis som sparven som råkade flyga in i ventilationstrumman hemma. Eller var fågeln kanske fängslad under brunnsgallret på cykelvägen? Bess hoppade så långt från gungan en gång, att hon landade där, på asfalten. Men ingen såg det hända, för hon lekte alltid ensam numera. Hon skrapade upp båda knäna och underarmarna och Bess mamma fick plocka småsten ur huden med en pincett.

Såren var läkta, men skorporna hade inte lossnat än.

Gungans säte klibbade mot låren. Mika satt på gungan bredvid och sprätte upp sand med fötterna varje gång hon svepte förbi den lägsta punkten. Bess fick sand i ögonen och försökte gnugga bort det utan att de andra skulle se att hon brydde sig. Mika och hennes nya gäng hade smugit upp bakifrån och skrämt henne, skrattat när hon skrek högt och härmat henne med förvrängda röster.

Mika gungade nu högre och högre. De andra hejade på, tills hon släppte taget, gled iväg i luften och landade med ett triumferande tjut. Strax intill det låga staketet, men inte så långt som till asfalten.

”Ingen hoppar längre än mig”, sa Mika och reste sig upp. Hon borstade av sina shorts och drog en linje med en pinne, så hårt att den fuktiga, mörka sandmassan fläktes fram i en fåra.

”Det där slår du aldrig Jess”, ropade en av tjejerna i Mikas anhang. Mika skrattade utan att rätta hennes felsägning. Runt Mikas hals hängde en guldlänk istället för silverhalsbandet med halva hjärtat. Friends. Halvan som Bess fortfarande bar mot bröstkorgen stack in i huden. Best.

Bästa.

Hon kunde visa dem. Allihop. Handflatorna gled över kedjorna, svettiga och hala. Hållarna gnisslade, farten ökade, ökade, ökade med beslutsamheten och gungställningen vickade till, som en katapult i färd att skjuta iväg sin last.

Nu.

Fingrarna krampade, vägrade släppa taget.

Nu.

Asfalten skulle slå upp såren på nytt.

Nu.

Blodet, smärtan, pincettens plockande.

 

”Men hallå, idag!” ropade någon. Järnsmak i munnen. Stickande adrenalin. Visa dem då, bara hoppa. Ögonen tårades av farten och sanden grumlades till en ljus massa.

Så hörde hon fågeln pipa igen, högre den gången. Gnisslande och kvittrande toner. Ljudet kom närmre ifrån, alldeles intill. Hade den kommit loss? Lyckats göra sig fri?

Kvittrandet fortsatte med styrka, av livslust, av frihet. Med energi för varje ramsa, energi som smittade av sig.

Bess slutade ge fart. Lät sig bara svingas fram och tillbaka, fram och tillbaka. Lät benen hänga slappt och tårna smeka sanden för att stoppa hastigheten, tills gungan var helt stilla.

”Hon vågar inte ens försöka”, sa någon i gänget. Mika skakade på huvudet med ett leende utan att se på Bess och vände sig om. Gruppen följde henne likt lämlar bort från lekplatsen. Bess lirkade ner fötterna i sanden, lyfte dem sakta och lät de svala kornen sila mellan tårna. På gungbrädans ena handtag landade fågeln. Grönbröstad med svart hjässa. Spetsig näbb och gulgröna vingar. Klorna omfamnade det röda stålet. Huvudet vickade, små svarta pärlögon som såg rakt in i Bess gråblå.

När Bess reste sig upp lyfte fågeln från sin plats och en tyngd lyfte inom Bess när silverhalsbandet rasslade ner i soptunnan.

 

© Caroline Degerfeldt