Jag har nu testat att skriva romance, en genre jag inte utforskat tidigare. Jag värjer mig ofta för lyckliga slut, men jag lär mig av olika utmaningar och när en idé för en kärleksnovell dök upp tyckte jag att den var värd att få bli skriven. Här är resultatet:

 

Hej, det är jag

En svala flög lågt över gräsmattan. Vedboden vilade i morgonsolens strålar och grannens grästrimmer bröt tystnaden. Lena smakade av kaffet och ställde ner koppen på en ring av fukt. Pekfingret löpte över bordsduken av plast, över kryssen och cirklarna från kvällen innan, då hon och brorsbarnbarnet Mikaela spelat luffarschack på rutorna. Mikaela låg fortfarande och sov i gästrummet.

Något mjukt strök mot vristen och Lena böjde sig för att plocka upp Selma, ett av virvelmarsvinen. Under sommaren stod burarna öppna på den inglasade verandan och de fick röra sig fritt. Även marsvinet Doris tassade fram över trallen. Lena satte ner Selma bredvid henne och reste sig för köket.

Radion stod på låg volym och någon sjöng med en röst som tog ett fast grepp om hjärtat: Hello, it´s me. I was wondering if after all these years you´d like to meet. Lena slant med kniven som delade morötter i bitar. Marsvinen ropade henne tillbaka till verandan med exalterade läten och slöt upp runt fötterna allihop Orwell, Boye, Wilde, Woolf, Doris och Selma. Även Kafka närmade sig, lugnt och vaksamt.

Lena satte sig igen, sträckte upp handen i det öppna köksfönstret och höjde volymen på radion. Samma låt spelades fortfarande, med den trevande frågan i sångerskans röst om att ses igen, efter så många år. Hello, it´s me. Hej, det är jag. Det skulle säga mycket, men vad skulle sägas sen?

 

Ovädret drog in över bygden när Mikaela vaknat och de satt tillsammans på verandan. Mikaela åt en ostsmörgås och drack mjölk. Marsvinen vilade på en filt intill. Regnet spelade över det vågformade plasttaket, så högt att Lena fick höja rösten för att överrösta smattrandet.

”Hur funkar det där Facebook som du pratade om igår?” frågade Lena.

”Vill du ha Facebook?” frågade Mikaela och torkade bort en mjölkmustasch med handryggen.

”Jag vill bara se om jag kan hitta en person.” Lena hann inte säga mer innan Mikaela dragit fram mobilen ur fickan på shortsen, skapat ett konto, förklarat funktionerna och lämnat över mobilen till Lena som stirrade på den blåvita hemsidan. Mikaela reste sig och gick in i stugan med tomma assietter, glas och koppar. Markören blinkade i sökfältet och hjärtat slog dubbelslag för varje blinkning.

Ciwans namn gav inget resultat. Hoppet sjönk som ett ankare i bröstet, men så raderade Lena efternamnet och skrev in Ciwans flicknamn. Och där var hon. De bruna ögonen, det svarta håret som fått några gråa strån. Nerverna kittlade mellan fingrarna, som om huden mindes hur det kändes att stryka genom det. Ciwans blick, lika stadig som då. Men åren hade fortsatt forma erfarenheter till kunskap och de syntes nu i varje rynka, varje ansiktslinje. Integritet, men med en ödmjukhet i leendet. Ärret från en cykelolycka i barndomen som löpte längs ena sidan av underläppen.

Relationsstatus. Skild.

”Vem är hon?” frågade Mikaela som kommit tillbaka och kikade över axeln.

”Hon är Ciwan”, sa Lena och allt väcktes till liv. Senaste gången hon lagt namnet i munnen var det i en plågad viskning. För trettio år sedan. De skulle vara tillsammans, det var bestämt sedan några dagar. Ciwan skulle bara tala med sin familj och förklara alltihop. Lena som var tjugonio år då, stod med väskan intill fötterna på perrongen i Lund där de skulle mötas. Redo. Men Ciwan hade tagit hennes händer och förlovningsringen sände en kall stöt genom kroppen. Hon hade tagit på sig den, hans ring. Varför hade hon den på sig? Ciwans kyss smakade salt, sedan vände hon om och gick, utan ett ord.

”Skriv något då?” Mikaelas röst slet Lena ur minnesbilden.

”Va?”

”Du kan skicka ett meddelande här”, sa Mikaela och pekade på skärmen.

 

Lenas brorsbarn kom och hämtade sin dotter Mikaela efter lunch. Lena hade startat sin dator och loggat in där, istället för via Mikaelas mobil. Hon stirrade länge på symbolen för meddelande. Muspekaren låg över den. Ett klick var vad som behövdes. Hon klickade. Men vad skrev man? Hej, det är jag. Hon provade att skriva in bokstäverna. Nakna mot den vita bakgrunden, blottande. Nej, hon kunde inte göra det. Just som hon tryckte delete försvann meddelandet och en text dök upp på displayen: Meddelandet har skickats. Som om någon hällt en hink med isvatten över henne stelnade hon till. Hon greppade skärmen med båda händerna.

”Nej, nej, nej!” Hon måste ha tryckt på knappen under. Lena famlade efter mobilen och ringde Mikaela. Adrenalinet stack i kroppen. Mikaela kunde bara konstatera att det inte gick att ångra ett skickat meddelande, men att Lena kunde skriva något mer, hon kunde ju skriva att det blev fel och sedan skriva det hon egentligen ville säga. Men Lena vägrade röra tangenterna igen, det där var bara ett tecken att det var en dum idé, alltihop. Lenas faster Viveka var död sedan en tid, men hennes röst dök upp som en påminnelse med jämna mellanrum; det var väl lika bra att hon valde en annan väg, så du kunde välja din. Vivekas röst hade varit en påminnelse när Lena efter några år träffade sin blivande fru och gifte sig, den var en påminnelse när skilsmässan gick igenom och Lena under flera svaga tillfällen ville höra av sig till Ciwan, den var en påminnelse under en kväll då hon funderade på vad Ciwan skulle tyckt om att ett av marsvinen döptes till Doris. Vivekas röst hade varit en påminnelse i stort sett varje dag, efter resan från Lund där hon bott under sin studietid och på jobbet i Stockholm som redaktör på familjens tidning. Ciwan hade valt en annan väg, så var det.

”Nu lyser det rött också”, sa Lena som fastnat med blicken på skärmen.

”Vaddå rött?” frågade Mikaela.

”Ja, det är en röd bubbla med en etta i.”

”Men då har du ju fått svar, klicka på bubblan så kan du läsa meddelandet.”

Lenas hand skakade och fick muspekaren att vibrera över skärmen. Ett klick och Ciwans ord dök upp: Hej, jag. Får jag träffa dig?

 

Restaurangen låg i ett bostadsområde med röda tegelhus och rosenrankor. En kullerstensgata och en liten fontän där ett pollentäcke flöt på vattenytan. Lena fick syn på Ciwan på avstånd. Hon satt med ena benet över det andra och vickade på foten. Fingrarna sammanflätade med varandra och ena tummen strök handflatan i motsatta handen. När Lena närmade sig reste Ciwan sig upp och rundade bordet. De sammanpressade läpparna, halsen, nyckelbenen, brösten som Lena tänkte skulle kännas tyngre i händerna än de gjorde förr. Värmen från Ciwans hud i omfamningen. Allt Lena tänkt alla de gånger som hon föreställt sig deras återförening, allt det rämnade. Hon skulle ju vara distanserad, se vad Ciwan ville säga, sedan säga sin sak. Bete sig vuxet, låta livets alla erfarenheter och lärdomar styra händelseförloppet. Men med ett bultande mellan benen av Ciwans kropp så tätt intill, gick det inte att tänka klart. Allt skingrades och kvar blev de, i en omfamning, där hon stod på Ciwans fot, men inte klev undan. Ingen av dem kommenterade det. Lena kände hur Ciwans hjärta slog med snabba slag. Precis som det gjort i deras senaste omfamning, när kyssen smakat salt, när hon lämnat henne. När Ciwan lämnat henne. Lena drog sig undan och vek bort blicken.

”Jag trodde jag kunde göra det här, men jag vet inte …”, började Lena.

”Göra vad?”

”Träffa dig.”

”Men det var du som skrev till mig?”

”Det var av misstag.”

”Misstag”, sa Ciwan och Lena såg hur något slocknade i hennes ögon.

”Jag menar …”

”Nej”, sa Ciwan bestämt. Hon sänkte blicken, skakade på huvudet och greppade bordsskivan. ”Du får inte göra såhär igen.”

Lena skakade oförstående på huvudet.

”Du får inte lämna mig igen”, fortsatte Ciwan.

”Jag? Lämna dig igen?” Adrenalinet blossade upp och Lena kunde inte stoppa orden, frustrationen, allt som inte sagts: ”Det var du som kom med förlovningsringen på. Det var du som lämnade mig att åka till Stockholm själv. Det var du som gifte dig. Det var du som lämnade mig.”

Ciwan stod tyst, munnen lätt öppen, som om luften gått ur henne. Hon skakade på huvudet och satte sig ner med ena handen över munnen.

”Då var det inte du”, sa Ciwan efter en stund. Hon pratade mellan fingrarna. Lena la märke till att folk vid borden runtomkring tittade på dem och hon satte sig ner och kramade händerna hårt i knäet.

”Var inte jag med vad?” frågade Lena. Ciwan öppnade sin handväska, plockade upp ett kuvert och sträckte fram det över bordet.

”Då var det inte du som skrev det här?”

Lena vecklade ut pappret som legat i ett tummat, gulnat kuvert frankerat till Ciwans bostadsadress i Lund. Spetsiga bokstäver, lutande åt höger, mycket likt Lenas egen handstil.

 

12 juni 1986.

Kära Ciwan. Jag är ledsen men jag kan inte göra det här. Jag kommer flytta tillbaka till Stockholm och jobba i familjeföretaget och åker som planerat, men jag vill inte att du följer med mig. Du ska säga ja till frieriet. Älska din tilltänkte lika mycket som du älskar mig, försök att älska honom mer. Glöm mig, och om vi ses igen, försök inte övertala mig. Jag har bestämt mig.

Lena

 

Handsvetten fuktade pappret och Lena försökte svälja. Tungan klistrade fast i gommen och vita prickar dansade på näthinnan.

”Jag kom till stationen i hopp om att du skulle ändra dig om du bara såg mig, att du skulle säga åt mig att ta av ringen och följa med dig”, sa Ciwan.

”Men du sa ingenting”, sa Lena med skrovlig röst.

”Det gjorde inte du heller.”

Lena såg på Ciwan, sedan tillbaka på brevet. Bestick slamrade mot tallrikar, en fågel drillade någonstans, pulsen dunkade i öronen.

”Jag var så arg också, över att du kunde skriva till mig på det sättet. Så jag visste nog ändå inte vad jag skulle säga”, sa Ciwan.

”Det är Vivekas handstil”, sa Lena.

”Din faster?”

”Vi hade liknande handstil, fast hennes begynnelsebokstäver lutade lite mer”, sa Lena och pekade på den första stora bokstaven i brevet. ”Hon var arg på mig för att jag ville ta med dig till Stockholm och tyckte det skulle distrahera mig på företaget, att jag inte skulle göra mitt bästa. Hon verkade glad över att det blev som det blev, men jag trodde inte … ” Lena gjorde en paus, för att gråta, eller kanske bara för att försöka andas. ”Jag trodde inte hon var kapabel till att göra såhär.”

En servitör tog en beställning hos bordsgrannarna. Någon klingade i ett glas.

”Tänk om vi bara sagt något, där på stationen”, sa Ciwan.

”Jag klarar inte tänk om, Ciwan. Så många år ...” Lena släppte brevet och blundade hårt, gömde ansiktet i händerna. Då kände hon hur Ciwan strök undan en slinga som lossnat från hårknuten, som Mikaela hjälpt till att fästa tidigare samma kväll. Lena la sin hand ovanpå och pressade Ciwans handflata mot sin kind, pressade läpparna mot insidan av Ciwans handled.

 

Solen sänkte sig bakom hustaken när de lämnade restaurangen och Lena slängde Vivekas brev i en soptunna vid trottoarkanten. Sida vid sida gick de, medan Ciwan berättade om sin skilsmässa och att hon flyttat från Lund till Stockholm strax efteråt. Lena berättade om sin skilsmässa, köpet av stugan efter det och alla marsvin. Ciwan skrattade förtjust åt deras namn.

”En så fin idé. Och Doris är redan min favorit såklart”, sa Ciwan. Det doftade varm asfalt i staden och skratt hördes från ett öppnat fönster. Lena berättade om sitt brorsbarnbarn, om sina brorsbarn och om sin bror som gick bort i cancer för tre år sedan. Ciwan hade inte heller några egna barn och berättade att de försökt under en tid men till slut gett upp. Tunga ämnen, men med lättare hjärta.

”Får jag bara fråga varför du skrev; hej, det är jag”, sa Ciwan efter att de promenerat en längre stund under tystnad.

”Det är från en låt jag hörde på radion.”

Ciwan lyssnade under tystnad.

”Hon sjunger på engelska och börjar med Hello, it´s me", fortsatte Lena.

”Då vet jag vilken det är. Adele heter hon.”

”Adele”, sa Lena och testade namnet några gånger.

”Kanske namnet på ditt nästa marsvin?” frågade Ciwan och log mot henne med hela sitt jag. Hon var det vackraste hon visste. Mer hann inte Lena tänka innan Ciwan saktade ner sina steg och drog henne till sig. Fingrar genom håret, värmen och lusten, närmre än någonsin och om kyssen smakade salt den gången skulle det vara av glädjetårar.

 

© Caroline Degerfeldt 2016