Jag bjuder på ett kort avsnitt ur det psykologiska dramat Habanav. Ungefär hundra sidor in och vi befinner oss i ett sovrum, i en lägenhet, i en storstad, där huvudpersonen Eva håller på att somna.

 

Varsågoda.

 

* * *

 

Dunet från kudden knastrade i örat. Kroppen låg tung mot madrassen. Det stack som tusen nålar i armen som höll på att somna, men Eva låg kvar i samma position. På fönsterkarmen stod krukan, fortfarande tom. En kruka som en gång burit liv, som gett hem åt växter som frodats för att vissna, växter som tagit sig högt upp från marken, utanför fönstret, som knackade mot rutan och svepte sina långa strån över smutsen och ritade mönster i det. En gren krossade fönstret bredvid kaminen och tyngden av trädets stam pressade mot stugans ytterväggar och fick brädorna att bågna inåt. Flugor surrade mellan takbjälkarna. Motiven i tavlorna flydde och ramarna hängde kvar och gapade i tomma ljudlösa rop. I köket stod porslinet framme från frukost under ett lager av damm. Spindelväv sträckte sig mellan äggkopparna och kaffekannan och alla glasen som hon blåst. Löv letade sig in i fasadens sprickor och la sig som en matta över golvet för att multna.

Utanför stugan slet en gripklo tag om stammarna på granar, tallar och rönnbärsträd, kapade dem vid rötterna och flådde dem från grenar och bark. En rosenbuske som försökte fly krossade fönstret in till badrummet, tog sig ner över kaklet i jakt på något att fästa sig vid och kramade toalettstolen. Taggarna gnisslade mot porslinet och ljudet skar i öronen. Ett entonigt skri som blev tvåtonigt, alltmer rytmiskt, som ett alarm och Eva smällde handen mot nattduksbordet. Traven med böcker revs ner, något slogs sönder mot golvet och hon hittade knappen för att stänga av väckarklockan. Klockan var tre på eftermiddagen.

Bröstet var tomt och ett tryck pressade på ingenting. Med en kraftansträngning svepte hon benen över sängkanten och satte ner fötterna, men drog upp dem lika snabbt. En glasskärva satt djupt inne och blodet rusade i kroppen som om det vore kolsyrat av adrenalin. På golvet låg Malins dricksglas i bitar. Eva plockade upp en bit där läppstiftsavtrycket syntes och la den på nattduksbordet.

Med blodspår efter sig på golvet lämnade hon rummet.

 

© Caroline Degerfeldt 2016