Ingen utväg en skräcknovell

 

”Den som tar sig ovan jord …” Röstens kraft fick rummet att vibrera. ”… vet sin valda lott.” Lera och grus trängde in genom sprickorna i väggen. Ett jordskred utlöstes i tunnelns öppning, där dörren tidigare varit. ”Den som tar sig ovan jord ...” Vivian skyddade huvudet med ena armen. Den andra armen höll hon runt Gita som skakade så kraftigt att tänderna klapprade. ”… är snart ett minne blott.”

Rösten tonade ut och nu hördes skriket från rymmaren. Det hände i närheten, kanske precis ovanför – slaktritualen. När skriket dog ut upphörde vibrationerna. Hjärtat slog hårt, som om det hotade att krossa sin revbensbur. Vivian blundade och andades in, andades ut, andades in, andades ut och pulsen sjönk.

”Är du okej?” frågade Gita.

”Ja, är du?” frågade Vivian och strök tummen över Gitas kind, torkade bort tårarna som gjort ljusa banor längs dammet. Gita svarade inte utan blundade och lutade pannan mot Vivians panna. ”Sa jag att jag drömde att vi fick barn?” fortsatte Vivian.

”Vivian”, sa Gita och skakade på huvudet.

”Jo, jag drömde det.”

Gita famlade efter hennes hand och hon tog den. Vivian visste att hon greppade för hårt då en sena under Gitas hud flyttade sig, men Gita sa ingenting. Hon kramade bara tillbaka.

Eldklotet som spred sparsamt ljus i rummet flackade och Syrekällan roterade i sin dimmiga sfär. När som helst kunde de släckas och lämna dem i syrelöst mörker och kyla. Att leva med den vetskapen var inte att leva. Det var bara att hållas vid liv. Vivian hade tappat räkningen på hur lång tid som gått sedan Nedgången trädde i kraft.

”Jag orkar inte mer”, sa Gita efter en stund, mellan sammanbitna tänder.

”Jo det gör du”, sa Vivian.

”Jag ser snart ingenting längre.”

”Vi orkar tillsammans.”

”Jag är snart blind.”

”Säg inte så”, sa Vivian och la händerna om Gitas kinder. ”Se på mig.”

Gita såg på henne. Hinnorna hade ökat i omfång och låg som gråsuggor över ögonen.

”Jag kommer inte klara mig här nere utan att se”, sa Gita.

”Snälla, säg det inte”, sa Vivian.

”Jag kanske bara skulle ge efter.”

”Inte så högt, snälla. De kommer ta dig.”

”Jag ger efter Vivian.”

”Snälla, nej. Vi ska ju hitta en väg ut, vi kommer hitta en väg ut”, sa Vivian och kramade Gitas överarmar, rev och drog i dem.

"Förlåt mig", viskade Gita och plockade bort Vivians händer, kysste dem var för sig. Hjärtat sjönk, som om ett ankar hade kastats i bröstet. Men ingenting hände. Kanske De inte hade hört? Tystnaden och stillheten var lovande, med undantag för ljudet av brädornas klagan när jordmassan pressade mot husets väggar. Just som Vivian lät axlarna sjunka flammade Eldklotet upp och kastade skuggor över Gitas ansikte som i samma sekund förvrängdes. Vivian föll bakåt. Gitas läppar stramade mot tänderna och sprack upp i flikar. Kinderna sjönk in och blodådrorna sprängde fram som blåa pulserande maskar.

Ett vindkast lyfte Vivian från golvet och tryckte upp henne mot väggen. En tavelram pressades in i ryggen, punkterade huden. Något varmt rann och smetades ut under tröjan. Gita sveptes runt framför henne i mitten av rummet. Ansiktet var inte längre förvrängt och hela hennes uttryck översatte skräcken. Vivian kunde bara se på när Gita rev efter allt hon kunde komma åt, famlade efter något att hålla fast vid, som om hon ångrat sitt val, som om hon kom ihåg vad de bestämt, att de inte skulle ge upp, att de skulle hitta en väg ut. Men bestämda krafter förde Gita mot tunneln och hon slungades in i väggen. Vivian försökte skrika, men det fanns ingen luft i rummet, ingen luft i lungorna. Gitas kamp upphörde med smällen i väggen. Hon sveptes upp för sluttningen av jord och försvann in i tunneln som en lealös fisk gled över relingen på en båt.

Vivian föll mot golvet, saliven rann ur munnen. Luften fyllde lungorna igen och hon skrek så högt att hon kräktes. Eldklotet brann större än innan, som om det mättats med virke och lapade i sig födan. Vivian stapplade mot tunneln, men en smäll över bröstet från en osynlig kraft slungade henne bakåt. En gemensam stämma viskade genom alla rum; ”En av oss. En till av oss. En av oss. En till av oss.”

Minuter, timmar eller dagar. Tid ägde inte rum i det vakuumtillstånd hon befann sig i. Vivian visste inte hur länge hon hade legat på golvet. Såret på ryggen pulserade av smärta.

 

Födan fortsatte komma i två portioner, trots att Vivian var ensam kvar. Skulle de göda henne? Tummen var en av de mest eftertraktade delarna av kroppen. Inte själva fingret, men köttet nedanför; som toppen på en kycklingklubba. Hälen var också smakfull i Deras tycke och den yttre sidan av fotsulan. Likväl som vaderna och underarmarna. Strupen slogs De om.

Hon hade sett Dem äta förr.

”Den som tar sig ovan jord ...” De drog ner en rymmare framför ögonen på henne en gång, när hon och Gita tvingades gräva nya tunnlar mellan byggnaderna. Nakna häxor i ring runt den som försökt fly. ”… vet sin valda lott”. Kroppen sprättades upp utan att De rörde vid den. ”Den som tar sig ovan jord …” En människa innehöll upp till sex liter blod ”… är snart ett minne blott”, och underlaget sög upp vätskan. Av jord var man kommen, av jord skulle man åter varda.

Vilken kroppsdel föredrog Gita nu när hon var en av Dem?

Vivian ransonerade det tilldelade dricksvattnet och baddade såret på ryggen, som inte var så djupt som hon först hade trott. Benen bar henne för att gå några varv i rummet. För varje steg klickade tånaglarna mot golvet där parketten fortfarande syntes. Som klor på en koala. Koalor kunde klättra, när de fanns i världen före Nedgången. De kunde få bra fäste i flikar i stammen. Precis som hon kanske kunde få fäste i murbruket mellan tegelstenarna i skorstenen. Den öppna spisen ledde upp ovan jord, till friheten. ”Den som tar sig ovan jord …” Med påminnelsen la hon sig ner. Blundade. Försökte stänga ute bilderna av Gitas förvandling på näthinnan.

 

Dagar passerade, i ensamhet, apati och gödning, tills Eldklotet flammade upp i höga lågor och en vind rörde upp en virvel i mitten av rummet. Det var ingen idé att göra motstånd. Krafter förde henne framåt, mot tunneln och ut i den. Det kunde lika gärna få sitt slut.

Nya gångar som grävts fram ledde fram till fasader av byggnader. Banken. Frisörsalongen. Bensinstationen. Alla nu bebodda med Eldklot och Syrekälla. Hon svepte förbi alltihop, staden hon växt upp i och känt. Ett spädbarn skrek från en tunnel till höger.

Lukten av mylla, mögel och mysk.

 I en grop stod De och väntade. Trädrötter stack ut i det välvda hålrummet. Och benbitar av någon som kanske sluppit se den nya världen.

Var Gita där bland Dem?

En man stod på knä intill en häxa som fått skalpen svedd – av solljus gissade Vivian. De klarade inte längre stunder ovan jord. Lukten av det brända köttet stack i näsan. Mannens huvud var nerböjt. Vivian släpptes ner på knä bredvid honom. Den höga rösten från Överhäxan trummade som om det kom inifrån Vivian själv, fyllde kroppen. ”Ni två ska föda vår föda.”

Föda deras föda. Tårar rann från mannens stängda ögon medan han nickade stilla och godkände villkoren.

”Jag kan inte…”, började Vivian men avbröts av en smäll över ansiktet. En av häxorna flinade så brett att flikarna i överläppen slets upp ytterligare.

”Föd vår föda. Ni två.”

När häxorna en efter en löstes upp och försvann tyckte Vivian sig se Gitas tatuering i ljumsken på en av dem.

”Vi får alltså leva om vi föder ett barn åt dem”, sa mannen när de satt ensamma kvar i gropen.

”Jag kan inte."

”Jag skulle aldrig be om det här, men jag vill inte dö. Jag vill verkligen inte dö.”

Mannen vaggade av och an där han satt på knä. Händerna höjda och knutna i bedjan.

”Jag önskar jag kunde hjälpa dig”, sa Vivian och reste sig upp.

”Nio månader till, om vi kan lova dem ett barn. Det skulle ge oss tid att hitta en väg ut, en väg upp. Jag skulle inte be dig om…”.

”Jag kan inte få barn”, sa Vivian. Mannen sänkte sina armar och sög in läpparna med tändernas kraft. Tårarna steg på nytt i hans ögon. ”Jag och min partner gjorde provrörsbefruktning innan Nedgången, flera gånger, innan vi fick beskedet”, fortsatte Vivian.

”Nej, nej, nej”, sa mannen och skakade förtvivlat på huvudet.

”Jag är steril”, sa Vivian.

”Steril.”

”Ja.”

”Jag måste härifrån. Jag kan inte. Jag måste …” Mannen reste sig och stapplade iväg. Han försökte hålla balansen med ena handen mot jordväggen. Han föll, tog sig upp igen och försvann i mörkret.

En stund senare dånade rösten ovanför Vivian när hon gick genom tunneln på väg tillbaka: ”Den som tar sig ovan jord …” 

Hon hade inte ens frågat vad han hette.

 

© Caroline Degerfeldt